Detta fick mig att tänka på när jag erbjöd mig på ett föräldramöte att åka hem till eleverna och ha utvecklingssamtalet där. De flesta föräldrarna tyckte det var kanon. Många stressar hem från jobb eller studier för att fixa kvällsmat och få lite tid med sina barn. Jag upplever att de allra flesta föräldrar är intresserade av skolan och alla vill att det ska gå bra för deras barn men tid är en bristvara i hela samhället.
Det var inget påtvingat över att jag tog vägen förbi dem när jag körde hem från jobbet utan det blev något avslappnat och trevligt istället. Flera av mina elever pratade mycket och länge om hur de upplevde skolan, kunskapskrav och sociala konstellationer hemma vid sitt eget köksbord. Mycket mer än de någonsin pratat under utvecklingssamtalen i skolan.
Att eleverna ofta bakat något eller ville visa sina rum var en bonus som vi pratade om länge. Vi hade något att prata om lång tid efteråt "Mia, kommer du ihåg när du var hemma hos oss? Nu har vi möblerat om..." eller "Han där bor i huset bredvid mitt. Du har ju varit hemma hos mig så du vet vilket jag menar va?" eller jag kunde be om ett recept eller säga något om deras fina hund. Detta skapade relationer som vi vårdade hela högstadietiden. För mig var det väldigt värdefullt och jag tror att det var det för elever och föräldrar också.
Visst tog det tid att åka hem till alla (ja, det var faktiskt alla föräldrar som ville ha hem mig) men oj vad det var värt det. Jag var inte ensam på vår skolan om att göra så här utan vi var flera som resonerade som jag gjorde. Och visst hade vi vissa kollegor som tyckte att vi var helt knasiga och slängde bort vår tid, men jag och de andra lärarna som åkte hem till eleverna var alla lika positiva. Jag kommer med lätthet erbjuda detta igen när jag får en ny klass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar